marjalee

Kan man njuta av att vara ensam? Ja, vissa kan och vissa kan inte. Vad, eller vilket är det som gör skillnad? Jag njuter i fulla fall av att spendera en fredagskväll ensam i soffan, avnjuta ett glas vin och en hel soffa för mig själv. Medan vissa av mina väninnor får panik enbart av att höra att vara ensam.

För de som kommer ihåg så har jag haft karl, men han är sedan länge ute ut mitt liv. Den enda mannen jag nu har är Sebastian, om man nu kan kalla honom för man, förlåt Sebastian, du är ingen man, kommer aldrig att bli eller vill ens vara det egentligen. Men saknar det inte heller. Skrämmande?? Nä inte alls, jag stor trivs! 

Men varför gillar jag det, och andra inte? Är vi olika i livet? Eller har vissa av oss hittat oss själva? Ja jag vet inte, men trivs som fisken i vattnet med att vara i min situation. Är det för att jag hittat mig själv som jag kan vara ensam och trivs med det? Vet inte, men så kan det kanske vara.

Så mitt i nuet, en fredag kväll, själv och njutandes, totalt i nuet. Drickandes ett gott rödvin, sakta avnjuts och mår prima. Kommer på en sak, som man utan att skämmas kan göra, att sitta och småfisa, utan att någon komenterar. Det är i alla fall ett av mina skäl, att jag faktiskt trivs med att bara vara jag :)

 

Ledsen alla blondiner, inget illa menat. Men har nog själv varit lite "blond", och nu syftar jag inte på hårfärgen utan på inte allt för klipsk.

Ni kommer kanske ihåg min kommentar ang PRO användare. Trodde att det syftades på Pensionärernas Riksorganisation, och i dag gick ljuset upp. Det syftar på att man kan bli proffs bloggare. Så nu är det bara o vänta o se om en annan ska bli proffs? För PROare tänker jag inte bli på ett tag!

 

 

 

Vet inte om man börjar bli gammal o förståndig, men jag har faktiskt tagit tag i min träning nu. Började i går, imponerande eller hur? Är bara så att det går inte längre, och min väninna Sebastian har insett det längre än mig. Påpekat åtskilliga gånger -meeen den där rumpan måste du göra något åt. Eller när jag bad honom att hjälpa mig bära, -jaha!!! å så skrattande han -vilket av dina handtag ska jag hålla i? och så nöp han mig lite lätt i en av mina "love handels".

I går ringde telefonen på jobbet, jag svarade o i andra änden hör jag Sebastians upphetsade stämma.
-Noooo return, babie. Nu ska du jobba bort all extra dövikt du släpar på, nu är det dags att skaka rumpa.
-stopp och belägg, vad är det du säger? snäser jag till. Vad då dövikt? Hur kan han vara så blind, jag har väl för sjutton inga extra kilon? Jaja att vissa plagg inte längre passar hör ju bara till åldern. Men de jag köp på sista tiden passar perfekt, inga problem där inte.
-du hinner hem och hämta träningskläderna, jag hämtar dig vid kvart över, bye bye love!! Åh så slänger han på luren i örat på mig, hinner bara protestera halvdant, och inser att Sebastian definitivt inte hört mig, och kommer inte heller på något sätt acceptera ett nej.

Efter jobbet åker jag hem, försöker leta fram tränings kläderna och inser att jag får träna i mjukisbyxorna jag hade på mig i går kväll, stoppar dem lagomt i väskan när det ringer på dörren. Öppnar och där står Sebastian, hoppar, ivrig som ett barn på julafton. Sebastian, till skillnad från mig, är som en vältränad fura. Dels gjorde hans förälskelse till Tony Irving att han åkte på alla tänkbara kurser Tony hade. Plus att han älskar att röra sig, så han har gjort allt från aerobic till Zumba, stepp up till spinning. Inte en enda gång har han lyckats få mig med, nu kanske det är en kommande ålders krisen som gör att jag känner att det är dags, eller är det att jag har blivit lite mer förståndig o inser att man kan inte leva som jag gjort.

 

Väl framme går vi in i omklädningsrumen, inte samma även om Sebastian föredragit att vara med mig, inte för alla tjejer utan för att kunna fortsätta att snattra med mig medans vi byter om. Jag slänger på mig kläderna och innser att Sebastian nog har rätt, toppen sitter som ett korvskinn, och byxorna knölar sig både här o där, det enda som sitter bra är skorna, tack och lov för det. Biter ihop o går ut, ser Sebastians roade blick över min gestallt, säger att om han inte håller tyst kommer jag personligen att tysta honom, o lämna lokalen utan att ha tränat alls, han nickar o säger ockey.

 

Han väljer ut pass han tror kommer passa mig, inte allt för lätt då, utan tänker låta mig svettas lite. Det blir ett pass som är en blandning av rörelse, dans och hög dunkande musik. Ledaren, en snärtig ung tjej, men en kropp som man inte trodde fanns. Inte nog med det, varje rörelse hon gör, varje steg, hopp o spark gör hon med sån energi och sån smidighet så man funderar på om hon är född sån. Hälsar oss alla välkomna, några hon känner igen sedan tidigare och några nya ansikten, däribland jag. Hon hoppas att vi kommer att tycka att det är kul, och säger att nu kommer vi få uppleva en resa, detta är riktat mot oss nybörjare, en resa mot nya tider om att må bättre och orka mer. 

 

Vi värmer upp, väldigt passande med tanke på denna kropp som inte har gjort speciellt mycket av detta innan, och hoppas att jag inte kommer att vara allt för förstörd i morgon. Från upvärmning kör hon på med avanserade rörelser, innser att jag inte hänger med riktigt, men kör på min egen grej. Gör jag bara en bråkdel rätt, så har jag ju i alla fall gjort något rätt. Märker helt plötsligt att det ena byxbenet känns så mycket trängre än det andra, dock så tränger det på lite olika stället, sakta dragandes neråt. Försöker strunta i det o fortsätta, för ju mer jag tänkte på det, så missade jag var tränare försökte få oss att göra. Vi kör på och nu börjar vi få ta i, känner hur svetten rinner och hur pulsen slår. Slänger en blick på Sebastian, och ser hur han göra allt så rätt, allt ser så lätt ut för honom, inte har han heller fått samma färg i ansiktet som mig, ni vet den där högröda flamiga färgen man får efter ett tufft pass. När jag nu sparkar, bender o böjer, så känner jag att trycket från det ena mjukisbyxebenet börjar försvinna. Vid en av dess sparkar, far plötsligt ur mitt byxben, en bulle av något iväg, som skjuten ur en kanon. Jag stannar upp och innser till min fasa att det är de nylonstrumpor o trosor jag hade på mig i går som far genom luften. Kommer på jag drog av mig byxor och allt i går när jag gick till sängs, nylon/troshögen måste ha blivit kvar i det ena benet och det måste ha varit det jag känt. Högröd i ansikter försöker jag finna fatningen igen och säger -allt för att du sa att vi skulle köra hårt Sebastian, men inte att ni skulle träna trosorna av mig.

 

 

Kommer in på bloggen, och då står det "Som PRO användare får du tillgång till en snabb summering av din blogg över senaste veckan." Undrar om när man räknas till PRO, eller om blogg.se anser att man nog skulle behöva ansluta sig till dem, eller om det helt enkelt bara är ett allmänt utskick.

Nog om detta, i morse när mina underbart blå slogs upp, strålade solen från en lika blå himmel. Kroppen kändes förvånansvärd pigg o utvilad, kröp ur sängen, nä snarare skuttade gjorde jag nog. Åt en god frukost, läst dagens tidning och tänkte att kanske skulle man försöka sig på att gå en liten prommis innan jobbet. Är ju bättre sent än aldrig att börja motionera, och börjar jag nu så kanske, kanske att man inte behöver införskaffa ett stycke större bikini.

Så sagt och gjort, fritidskläderna på, funderade om man eventuellt skulle fråga om man fick låna med sig en av grannarnas hund. Men lite osäker på om de verkligen skulle uppskatta om jag väckte dem nu, klockan var ju inte så mycket ännu. Skiter i det, men kan ju alltid fråga om jag kan hjälpa dem med hunden någon gång, behöver ju inte informera om att det är för att jag själv behöver röra på mig.

Plockade fram gympaskorna, som tills nu legat längst in i garderoben. Slängde på en tunnare vårjacka, en sån som man även kan ha om man är en ihärdigt duktig motionär. Intalade nog mig om att jag var det förra våren, funkade nog inte då, för jackan är knappt använd. Nu var man redo för att ge sig ut, njuta av vårsolen, av att det faktiskt är riktig varm för den här årstiden. Tar ett djup andetag och öppnar ytterdörren, stannar precis utanför, sätter det djupa andetaget i vrångstrupen, tror att jag håller på att kvävas, hostar o harklar och inser att med våren, solen och allt annat härligt så kommer också den tid när bönderna gödslar!! På något lustigt sätt förvandlades denna underbara idyll, till en stinkande oas. Fanns nu två alternativ, bita ihop eller gå tillbaka in. Jag valde faktiskt att bita ihop, och tack och lov man vänjer sig, efter en stund kändes doften inte allt för jäklig och jag fick en ganska skön morgonstund, mitt i nuet, i våren, trots en doft jag gärna hade varit utan.

 

 

 

Har sett alla dessa kändisar, i blogga, i tidningar och på och i diverse medier. Alla dessa som får, detta över ösande av gåvor i olika dess former. Och tyvärr så är vissa av dessa, allt för fina för att ens vilja prova, inte heller bära det de får, ändå vill de alltid ha mer, och allt ska vara gratis.
Logiken går inte ihop, jag som inte har något, som inte har råd eller som inte skulle bli bjuden på någon form av invigning, jag får aldrig något, även om jag skulle vara desto mer uppskattande och garanterat alltid använda det jag fick, till skillnad från de som får men som många gånger är för "fin" för att använda det.
De som redan har allt, får "goodie bags", choklad i alla dess former på bemärkelsedagar, blir inbjuden på alla premiärer osv.
De som har råd, de får mer. Jag som inte har råd får inte ett skit, så alla ni som vill sponsra Marjalee, med glädje tackar jag ja till era erbjuder. Och för en gångs skull, skulle det vara någon som skulle uppskatta det man fick!!

Dessa underbara godsakerna, som inte har något mer texten att göra, kan man hitta hos http://www.chokladbutiken.net/

Känner mig lite som våren, efter en hård vinter kommer alltid en underbar vår. Och så kan man nog se Marjalee lite som nu. Haft några tuffa år, men är nu tillbaka i en sprudlande vårskrud, fräckare och jävligare än någonsin. Och skyr inga medel att gå på, här körs det inte längre i ullsockar. Så alla ni där ute håll i hatten, dra in magen och tänk på vad ni gör, för nu är Majalee tillbaka, farligare än ever :) Så att säga som Katy Perry såger i Raor "I have the eye of the tiger" and I´m back!!