marjalee

Vet inte om man börjar bli gammal o förståndig, men jag har faktiskt tagit tag i min träning nu. Började i går, imponerande eller hur? Är bara så att det går inte längre, och min väninna Sebastian har insett det längre än mig. Påpekat åtskilliga gånger -meeen den där rumpan måste du göra något åt. Eller när jag bad honom att hjälpa mig bära, -jaha!!! å så skrattande han -vilket av dina handtag ska jag hålla i? och så nöp han mig lite lätt i en av mina "love handels".

I går ringde telefonen på jobbet, jag svarade o i andra änden hör jag Sebastians upphetsade stämma.
-Noooo return, babie. Nu ska du jobba bort all extra dövikt du släpar på, nu är det dags att skaka rumpa.
-stopp och belägg, vad är det du säger? snäser jag till. Vad då dövikt? Hur kan han vara så blind, jag har väl för sjutton inga extra kilon? Jaja att vissa plagg inte längre passar hör ju bara till åldern. Men de jag köp på sista tiden passar perfekt, inga problem där inte.
-du hinner hem och hämta träningskläderna, jag hämtar dig vid kvart över, bye bye love!! Åh så slänger han på luren i örat på mig, hinner bara protestera halvdant, och inser att Sebastian definitivt inte hört mig, och kommer inte heller på något sätt acceptera ett nej.

Efter jobbet åker jag hem, försöker leta fram tränings kläderna och inser att jag får träna i mjukisbyxorna jag hade på mig i går kväll, stoppar dem lagomt i väskan när det ringer på dörren. Öppnar och där står Sebastian, hoppar, ivrig som ett barn på julafton. Sebastian, till skillnad från mig, är som en vältränad fura. Dels gjorde hans förälskelse till Tony Irving att han åkte på alla tänkbara kurser Tony hade. Plus att han älskar att röra sig, så han har gjort allt från aerobic till Zumba, stepp up till spinning. Inte en enda gång har han lyckats få mig med, nu kanske det är en kommande ålders krisen som gör att jag känner att det är dags, eller är det att jag har blivit lite mer förståndig o inser att man kan inte leva som jag gjort.

 

Väl framme går vi in i omklädningsrumen, inte samma även om Sebastian föredragit att vara med mig, inte för alla tjejer utan för att kunna fortsätta att snattra med mig medans vi byter om. Jag slänger på mig kläderna och innser att Sebastian nog har rätt, toppen sitter som ett korvskinn, och byxorna knölar sig både här o där, det enda som sitter bra är skorna, tack och lov för det. Biter ihop o går ut, ser Sebastians roade blick över min gestallt, säger att om han inte håller tyst kommer jag personligen att tysta honom, o lämna lokalen utan att ha tränat alls, han nickar o säger ockey.

 

Han väljer ut pass han tror kommer passa mig, inte allt för lätt då, utan tänker låta mig svettas lite. Det blir ett pass som är en blandning av rörelse, dans och hög dunkande musik. Ledaren, en snärtig ung tjej, men en kropp som man inte trodde fanns. Inte nog med det, varje rörelse hon gör, varje steg, hopp o spark gör hon med sån energi och sån smidighet så man funderar på om hon är född sån. Hälsar oss alla välkomna, några hon känner igen sedan tidigare och några nya ansikten, däribland jag. Hon hoppas att vi kommer att tycka att det är kul, och säger att nu kommer vi få uppleva en resa, detta är riktat mot oss nybörjare, en resa mot nya tider om att må bättre och orka mer. 

 

Vi värmer upp, väldigt passande med tanke på denna kropp som inte har gjort speciellt mycket av detta innan, och hoppas att jag inte kommer att vara allt för förstörd i morgon. Från upvärmning kör hon på med avanserade rörelser, innser att jag inte hänger med riktigt, men kör på min egen grej. Gör jag bara en bråkdel rätt, så har jag ju i alla fall gjort något rätt. Märker helt plötsligt att det ena byxbenet känns så mycket trängre än det andra, dock så tränger det på lite olika stället, sakta dragandes neråt. Försöker strunta i det o fortsätta, för ju mer jag tänkte på det, så missade jag var tränare försökte få oss att göra. Vi kör på och nu börjar vi få ta i, känner hur svetten rinner och hur pulsen slår. Slänger en blick på Sebastian, och ser hur han göra allt så rätt, allt ser så lätt ut för honom, inte har han heller fått samma färg i ansiktet som mig, ni vet den där högröda flamiga färgen man får efter ett tufft pass. När jag nu sparkar, bender o böjer, så känner jag att trycket från det ena mjukisbyxebenet börjar försvinna. Vid en av dess sparkar, far plötsligt ur mitt byxben, en bulle av något iväg, som skjuten ur en kanon. Jag stannar upp och innser till min fasa att det är de nylonstrumpor o trosor jag hade på mig i går som far genom luften. Kommer på jag drog av mig byxor och allt i går när jag gick till sängs, nylon/troshögen måste ha blivit kvar i det ena benet och det måste ha varit det jag känt. Högröd i ansikter försöker jag finna fatningen igen och säger -allt för att du sa att vi skulle köra hårt Sebastian, men inte att ni skulle träna trosorna av mig.