marjalee

Med två skrubbade armbågar, ett skrubbat knä, en näsa som påminde mer om en blånad potatis, kom Börje hem från träningen. Sur som bara den, slängde han väskan i hallen. Jag harklade mig, och försökte att få honom att förstå att jag helst såg att han tog upp grejorna efter sig. Tror faktiskt inte att han hörde vad jag sa. Han mumlade bara något osammanhängande och försvann in på toaletten. Efter att han suttit där en stund, knackade jag på dörren och frågade om han gick igenom speltaktik.......*ler*. Och jeklar vad sur han blev, trodde ju att jag skulle kunna muntra upp honom lite.

När väl han lugnat ner sig, kollade jag över hans "krigsskador". Satte plåster på skrubbisarna, och pussade honom lite lätt på knäet. Han gjorde en liten grimas. Och jag tror att han nog inte ville visa mig att det gjorde ont, var ju rena brännskadorna han fått av golvet i gympasalen. Jag började fråga lite vad som hade hänt, och han förklarade att han var inte den enda med skrubbsår. Visade sig dessutom att Åke, som ibland brukar följa med som medchaufför när Börje jobbar, hade åkt med huvudet före in i elementet. Först trodde de att det var väldigt allvarligt, blodet hade forsat. Men när de väl tvättat rent det såg de att de kunde tejpa ihop revan själv. Jag bara skakade på huvudet och undrade vad sjutton de håller på med. Vet ni vad han svarade?

-Du förstår inte det här, lilla gumman. Det här, det är blodigt allvar!

Hur kommer det sig att män tar vissa saker på så blodigt allvar?